Talat språk vs skrivet språk

En sak kan vi säkert konstatera – talat språk är inte samma sak som skrivet språk. Det är ett faktum som blir lite extra tydligt när man jobbar med att transkribera talat språk. När vi pratar tenderar vi ofta att använda halvfärdiga meningar, annorlunda ordföljd och olika typer av läten för att få fram det vi vill säga. På så sätt får samtalspartnern (eller i vårt fall transkribenten) följa med i tankebanorna hos den som pratar på ett annat sätt än när man läser en redigerad, noga övervägd och genomtänkt text. Ungefär så här kan det till exempel bli: ”Jag tänker på den gången när jag rymde från … Vad mycket man ändå minns från barndomen, visst är det märkligt? Jag tänker på det, ofta. Men jag fyllde kanske, tror jag, åtta år, och vi hade precis ätit jordgubbstå… Åh, det är ju så gott med jordgubbar på sommaren. Det kanske är lite klyschigt, men [skratt] … Har ni sett att de första svenska jordgubbarna har kommit in nu? I butikerna, alltså.”

 

Språkliga avvägningar

Att arbeta på Snabbtranskribering och överföra tal till text är ett roligt och ibland utmanande jobb. Funderingar kring kommatering är till exempel ständigt aktuellt. På vissa ställen känns det självklart att det ska vara ett kommatecken, medan det på andra ställen inte är lika tydligt.

 

Någonting annat som kan vara klurigt är att bestämma när en mening slutar och en ny mening börjar. Även där känns det ibland självklart, när den som pratar tydligt gör en liten paus och påbörjar en ny mening. Men eftersom talade meningar sällan följer samma grammatiska regler som skrivna meningar, så är det inte alla gånger helt lätt att avgöra. En person kanske säger: ”Jag skulle nog vilja jobba som lokförare.” Därefter kommer en eftertänksam paus, och personen fortsätter: ”Fast å andra sidan blir jag lätt åksjuk.” Ska man då skriva det som två separata meningar, eller som en enda mening med ett kommatecken i mitten?

 

När vi transkriberar (och kunden inte har valt extra detaljerad transkribering) så tar vi ofta bort småord som exempelvis ”ju” och ”liksom” i de fall där de inte tillför något. Men det är just det där: när de inte tillför något. Personligen tycker jag att ”liksom” sällan tillför så mycket, medan ”ju” däremot i vissa fall kan säga något viktigt. Det implicerar att den som pratar känner ett visst samförstånd med de som lyssnar i just det påstående som tas upp, och ofta förväntar sig att de som lyssnar håller med eller har bakgrundskunskaper kring det som sägs.

 

En del av jobbet

Trots att avvägningarna ibland kan vara svåra, så lär man sig med tiden. När man jobbat ett tag som transkribent, så tas många av dessa språkliga beslut ganska snabbt och automatiskt. Man får en känsla för till exempel var det där kommatecknet ska placeras, hur meningar ska kapas av eller vilka ”ju” som är överflödiga.

 

Dessutom är just avvägningarna en intressant del av jobbet för mig. Vårt jobb är ju (där kom ett ”ju”!) att överföra tal till text, och inte att redigera text. Just därför är dessa avvägningar någonting som gör arbetet lite mer kreativt – men utan att man går ifrån kärnan av vad transkribering handlar om.